Jag minns det mest glömda i mitt liv. Det var som en slöja som drogs åt sidan. Det kom inte som en chock.
Jag har ju egentligen vetat det hela tiden, min kropp har vetat det hela tiden och nu vet mitt minne också.
Det gör varken till eller ifrån för hur jag känner och reagerar. Men kanske min kropp kan helas.
Det får tiden utvisa.
Jag antar att det finns fler händelser som ligger där i minnesbanken och vill frigöras.
Jag förundras över hur hjärnan fungerar. Jag har ju läst om att vi glömmer sånt som gör ont.
Det kallas visst för trauman. Vi glömmer det för att det var för smärtsamt när det hände.
Vi glömmer för att orka överleva. Och nu, 54 år senare är jag redo att komma ihåg.
Det kom inte som en blixt från en klar himmel, det var inte så att jag stannade upp i det jag gjorde. Det var inte ens en insikt.
Jag gick i hallen från datarummet till köket och där mitt i ett steg så mindes jag. Det var bara ett konstaterande att min minnesbank hade dragit bort slöjan och nåt jag vetat hela tiden blev synligt.
Varför hade jag inte kunnat minnas det hela tiden, då jag egentligen vetat det?
Jo, därför att jag inte ville minnas det, därför att det som hände var så omöjligt egentligen.
Det fanns där, men ändå inte.
Som att jag vet att TV-n finns i andra rummet, men jag ser den inte.

Jag vet nu och jag har hittat en bit av mig själv.