Deisy

Jag måste försöka upprätthålla någon form av vardagligt liv. Det har hänt så mycket sista tiden och jag känner som om jag har tappat fotfästet.

Jag kör med den här vardagliga tanken att för min omgivning måste jag vara stark, men samtidigt går all min energi åt till det så ingenting annat blir gjort.
Allt håller på att falla i bitar runt omkring mig känns det som. Förhoppningsvis är det bara en tillfällig känsla som går över när jag mår bättre. Idag, ja för bara en kvart sen fick jag reda på nåt som gjorde mig väldigt ledsen. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Vet faktiskt inte.

Ibland känns det som om det bästa jag kan göra är att börja om helt från början igen och skapa en ny vardag. Men just på grund av min omgivning kan jag inte göra det. Där går tankarna isär lite grann. Jag har haft dom tankarna förut och det har visat sig att det jag gjorde var det bästa för omgivningen. Därför att jag mådde bättre och därmed mådde min omgivning bättre. Tankarna finns, för nu går mitt liv på sparlåga. Har ingen inspiration, ingen energi, ingen samhörighet.

Imorse ringde jag vårdcentralen och fick veta att min läkare var sjuk igår men att han skulle ringa idag. Så jag har väntat hela dan idag också, men ingen läkare har ringt.
Jag är så frustrerad över allt, så jag irriterar mig på min man. Ingen vanlig irritation. Jag tycker inte om det här.
Idag fick jag också veta vad som kommer att hända min son.

Jag lyckades inte komma mig för att göra nåt idag. Jag har bara tittat på Play och filmer hela dan. Jag har inte ens varit ute trots att det har varit +25.

Både psyk och min läkare vet vad jag går igenom, men ingen hör av sig. Trots att jag ringer den ena och lämnar meddelande på svararen.
SER vården människan????

Jag har råkat ut för det nu. Jag har varit lugn och snäll. Men ikväll blev jag väldigt irriterad och stressad.
Väntar på en sjukskrivning. Blev sjukskriven till och med 28 april och min psykolog skulle prata med psykläkaren för fortsatt sjukskrivning. Idag är det 17 maj och jag har inte hört nåt. Psykologen vet att jag behöver det. Han säger det själv.
Idag skulle även min familjeläkare ringa om provsvar. Jag har väntat sen i början av månaden. Men han ringde inte.
Men det är inte det enda, det är bara grädden på moset. Imorgon avgörs framtiden för ett av mina barn och det är det som gör att det andra borde ha förflutigt smidigt eftersom både min psykolog och min läkare vet vad det handlar om.

Jag har lyckats hålla näsan över ytan länge nu, men hur mycket ska man testas innan man bryter ihop och tappar fotfästet.
Vi fick en elräkning på nära 8000 kr, som fick gå till inkasso så vi kunde dela upp den i tre. Vi har betalt en del av den. Idag fick vi en till på nästan 5000 kr. Och jag har ingen inkomst. Inte ens sjukkassa.
Bara för att psykologer, psykläkare och familjeläkare inte tänker på sina patienter, utan lever sitt liv efter 5. Och däremellan glömmer det som är viktigt för sina patienter.

Idag, medan jag väntade på att familjeläkaren skulle ringa, så tvättade jag tre maskiner, hängde upp och tog in. Det är mer än jag orkat på mycket länge. Men vad orkar jag göra imorgon.

När man inte har nåt att göra på internet, då är det kris!!!

Så fruktansvärt obehagligt med ångest.
Jag vaknade imorse med det, men insåg först inte att det var ångest. Kände mig som gummi i hela kroppen och var yr.
Kl 10 skulle jag va på rehab och träna och jag har haft ont i bröstryggsmusklerna sen sist, förra torsdagen. Blev lite orolig om jag skulle få mer ont efter idag. Och så mådde jag inte bra. Kände mig okoncentrerad och konstig. Tack och lov blev jag inte rädd. Jag ringde min sjukgymnast och frågade vad hon tyckte jag skulle göra och hon tyckte jag skulle komma, så jag åkte dit.
Det var en konstig yrsel, jag var liksom inte yr så jag tog snedsteg  och det var inget fel på balansen när jag tog på mig skorna. Jag kunde stå på ett ben =)
Det kändes ungefär som om jag gick i en glasbubbla, allt utanför den var så overkligt. Jag började förstå att det rörde sig om ångest. Inte panikångest tack och lov. Troligtvis agrofobi. Jag skulle åka iväg och lämna min trygga värld. Jag lider inte av det i vanliga fall, men när jag kom hem gick jag in på internet och läste om ångest och agrofobi var det som mest påminde om det jag upplevde.
Lite rädd var jag ju när jag kom dit, tänk om jag svimmar eller blir sjuk på allvar. Tänk om jag får en hjärnblödning eller nåt.
Jag började med att cykla där i min glasbubbla. Log och hejade på dom andra som tränade. Försökte andas med magen och intala mig att det inte skulle hända nåt. Efter ett tag kom min sjukgymnast, så jag talade om för henne hur jag kände det och att jag trodde att det nog var ångest. Hon är jättegullig och förstående. Jag fortsatte mitt träningspass, men uteslöt det som skulle ta hårdast på axlar och bröstrygg. När allt var klart och jag bytte om kände jag hur världen började bli i sina normala proportioner.
Allt hade gått bra och jag åkte hem.
Igår när jag var på psykmottagning på samtal så tog vi upp ett väldigt känsligt ämne. Nåt jag inte har klarat av att ens närma mig förut. Varje gång det har kommit på tal så har jag fått en stor klump i halsen och varit nära till tårarna.
Jag misstänker att det är efter det samtalet som har framkallat min ångest. Det finns mycket sorg i det traumat och jag har inte klarat av att bearbeta det.
Jag vet inte varför jag känner sorg. T o m nu när jag skriver om det så kommer tårarna.
Det är som om vi öppnade en dörr igår och jag måste försöka gå in i känslan och bearbeta den, så jag får klarhet i varför jag reagerar så starkt.
Och så är det förstås allt som hänt med mitt jobb och allt runtomkring.
Tänk att vissa perioder i ens liv ska man gå igenom såna här svårigheter. Och det är som att allt kommer samtidigt eller avlöser varandra.

Idag är en orolig dag. Jag har fått dubbla budskap från A-kassan. Två brev på samma dag med olika budskap.
Det ena säger att dom saknar kassakort från mig. Jag har inte fått några att fylla i. I det andra brevet vill dom ha komletterande uppgifter på mitt arbetsgivarintyg. För några veckor sen fick jag ett beslut om att jag var godkänd hos A-kassan.

Eftersom jag slutade mitt jobb av hälsoskäl och fick ta hjälp av facket och styrelse för att kunna avsluta det på ett bra sätt, så har jag ingen kontakt med min närmsta chef. Jag kan inte gå dit för att få uppgifter som behövs på arbetsgivarintyget.
Det jag möjligtvis kan göra är att ta kontakt med styrelsen och be dom hjälpa mig. Men först måste jag ringa A-kassan och fråga varför jag fått dubbla budskap. Varför dom godkänt mig men ändå vill ha kompletterande uppgifter.

Och det är det som ger mig oro.  Just nu går jag och samlar styrka för att ringa dom.

Jag vet inte om det ordet finns, men det är det jag har. Det kan liknas med hypokondri, men är inte riktigt samma sak.
Hypokondriker åker till akuten jämt och ständigt, för dom tror dom ska dö av en allvarlig sjukdom. Dom känner av symtomen, så man ska ta det på allvar.
Men har man fysisk ångest, så finns det nånstans i hjärnan en vetskap om att det är ångest som sätter sig i kroppen. Som en fysisk åkomma. En gång fick jag tunnelseende. Jag satt och läste och rätt som det var så såg jag bara en och en bokstav. Jag blev ju såklart rädd till att börja med, men förstod ändå att det var en slags ångest. Då kallade jag det “hysterisk” ångest. Jag var under en stor press då också, hade precis skiljt mig efter 25 års äktenskap och flyttat 10 mil från mina barn.

Jag är glad att jag lärt mig att tänka bort ångest, fast jag blir vansinnigt irriterad när den kommer. Det tar ett tag innan jag kan hejda den och mota bort den, så under tiden den lever sitt eget liv känns det väldigt obehagligt. Och det värsta är att den kan komma från ingenstans. Jag kan sitta och se på TV, hur lugn som helst och plötsligt kan jag känna en konstig yrsel, eller att det gör ont nånstans som jag inte känner igen och så är det igång. Men jag ska jobba bort det. Jag ska tillbaka i balans och förhoppningsvis ska jag tillbaka i jobb.

När slutade jag tänka? När slutade jag använda hjärnan?
Jag har systematiskt stängt av min hjärna och valt den lättaste utvägen.
Jag undrar varför?

Jag har under tre år levt i en situation som har dränerat mig på energi och tankekraft. Jag har låtit livet gå förbi mig och tänkt att det går så länge det går, sen går det inte längre.
Nu slutade det med en krasch. Men det är slut iallafall och jag försöker hitta en balans i tillvaron igen. Det är inte lätt.

Jag hade kunna fortsätta sjunka och låta livet ha sin gång, jag hade kunnat gå här som en vandrande zombie och inte bry mig om omvärlden. Leva i min fysiska ångest. Om jag inte vetat att det finns en väg ut. Och jag jobbar häcken av mig för att hitta den.

Jag vaknar med ångest, går här och fysiskt tror jag är sjuk, men mentalt vet jag att jag inte är det. Att det är ett syndrom på stress. Min inre kropp rusar samtidigt som yttre kropp inte gör ett dugg. Det är obalans. Jag har börjat att aktivt försöka få en balans mellan det fysiska och det mentala. Det inre och det yttre. Det är skitjobbigt, men jag har gjort det förr och jag vet att det funkar. Hur dåligt jag än mår på morron, så blir det bättre frampå dan, när jag har peppat mig själv.

Men jag blir ändå förundrad över hur kroppen kan reagera på olika situationer. Jag trodde jag varit med om det mesta, men tydligen inte. Och jag blir förundrad över hur tanken kan påverka hur man mår.

Jag har druckit öl ikväll, det får mig att inte känna oro, det får mig att inte fokusera på min kropp och hur den reagerar.
Ikväll har jag varit på ett sk klädparty, där man träffas hos någon som är återförsäljare för ett klädmärke. Nu kommer jag inte ihåg vad det här märket heter, men spelar roll då. Jag har köpt lite kläder där och dom är svenktillverkade. Jeansen var väl sådär, men jag gillar hellre dom jag köper på Halléns eller nånstans. Ikväll köpte jag mig en sommarklänning som man helst har en T-shirt innanför. Jag tyckte den var helt OK. Jag får väl se om jag kommer att använda den. Jag tror det, åtminstonde härhemma.

Idag har jag fått lite att tänka på.

När jag åkte till det där klädpartyt (jag önskade jag hade lämnat återbud) så fick jag ont. I bröstryggen, men det onda satt på framsidan. Rakt över från armhåla till armhåla. Jag ignorerade det. Jag kom fram och det onda försvann. Såklart.

Jag satt hos min väninna i över en timme och pratade innan vi åkte till pratyt. Det var jättekul och jag funderade över varför jag inte oftare tog kontakt med mina väninnor, för såna har jag ju, men jag tar inte kontakt med dom.

Vi kom till klädpartyt och det  var jättetrevligt, men så fort vi kom in, så kände jag smärta i både ländryggen och bröstryggen. Varför???? Är det psykiskt eller är det fysiskt. Jag tog inte med värktabletterna avsiktligt. SÅ är det psysisk smärta eller var den fysisk.

När jag körde hem var det kolmörkt, och jag kan ju inte köra i mörker. Men, jag tänkte, är det framrutan som är gammal och sliten, eller är det min syn som är felande. Någon sa att det kan va framrutan s om är felande. Och jag var väldigt uppmärksam. Det jag märkte var att när jag inte mötte några bilar så såg jag hur utmärkt som helst. Men när jag mötte bilar och hade deras lysen på mig, så var det väldigt jobbigt att se. Det verkar som att det är framrutan som behöver bytas.

Jag kom iallafall hem och värken jag kännt var som bortblåst.

Så det jag undrar i mitt stilla sinne är. Vad är fysiskt och vad är psykiskt. Och hur ska man kunna konfrontera dessa två och få dom att samarbeta.

Man kan vara låst i en situation och inte kunna ta sig ur, hur man än försöker. Tre år har jag suttit fast och jag har märk hela tiden att min livskvalitet har försämrats succesivt. Jag trodde så att jag skulle klara av den här situationen bara jag var positiv. Men som vanligt tänkte jag: Det går så länge det går, sen är det stopp. Men att jag skulle bli fysiskt sjuk hade jag inte väntat mig.

Jag har alltid trott att kropp och själ hör ihop och att kroppen tar stryk om man inte mår bra psykiskt. Det som förundrar mig är att jag trodde jag mådde bra psykiskt. Jag har insett att jag slog bort allt som var besvärligt, men istället blev jag handlingsförlamad.

Människan behöver yttre stimuli för att kunna fungera socialt och mentalt. Vi är inte skapade att vara isolerade. Vissa kan, men då har dom hittat en inre harmoni och har inget behov av yttre stimuli. Halva min dag är harmoni, den andra halvan har varit oro och stress och isolering. Den halvan som enligt alla mänskliga regler egentligen skulle vara social. Det tog tre år att få mig att kollapsa, men nånstans har jag ändå en överlevnadsinstinkt och kämpade mig ut igen. Hur lång tid tar det för kroppen att fatta det och återfå sin balans. Igårkväll fick jag ett samtal som helt ändrade mitt nuvarande liv. Jag fick bekräftelse på det jag kämpat för och redan ser jag ett ljus i mörkret. Åtminstonde mentalt.
Det är konstigt med kroppen att den inte riktigt hänger med och kan ta in att jag behöver inte återvända till den situationen mer. Jag är fortfarande spänd och orolig.

Hur många gånger i livet har man såna här svängningar i sitt liv. Där allt förändras. Man når botten och man kämpar sig upp och allt blir annorlunda. En ny period i ens liv.
Gör jag det här själv, eller har jag hjälp av nåt större.
Jag har fått hjälp av väldigt många människor, men det är ändå jag som satt det i rörelse. Tänk om jag inte orkat.

För varje sån här svängning har jag mist nåt som varit betydelsefullt. Den här gången miste jag min inkomst.
Det blir inte lätt för mig att hitta nåt annat jobb om det ens går. Men jag tänker försöka.

Jag vet ju att ur det omöjliga kan det möjliga ske. Om man är envis och tänker positivt.