Jag vet inte om det ordet finns, men det är det jag har. Det kan liknas med hypokondri, men är inte riktigt samma sak.
Hypokondriker åker till akuten jämt och ständigt, för dom tror dom ska dö av en allvarlig sjukdom. Dom känner av symtomen, så man ska ta det på allvar.
Men har man fysisk ångest, så finns det nånstans i hjärnan en vetskap om att det är ångest som sätter sig i kroppen. Som en fysisk åkomma. En gång fick jag tunnelseende. Jag satt och läste och rätt som det var så såg jag bara en och en bokstav. Jag blev ju såklart rädd till att börja med, men förstod ändå att det var en slags ångest. Då kallade jag det “hysterisk” ångest. Jag var under en stor press då också, hade precis skiljt mig efter 25 års äktenskap och flyttat 10 mil från mina barn.

Jag är glad att jag lärt mig att tänka bort ångest, fast jag blir vansinnigt irriterad när den kommer. Det tar ett tag innan jag kan hejda den och mota bort den, så under tiden den lever sitt eget liv känns det väldigt obehagligt. Och det värsta är att den kan komma från ingenstans. Jag kan sitta och se på TV, hur lugn som helst och plötsligt kan jag känna en konstig yrsel, eller att det gör ont nånstans som jag inte känner igen och så är det igång. Men jag ska jobba bort det. Jag ska tillbaka i balans och förhoppningsvis ska jag tillbaka i jobb.