Jag måste försöka upprätthålla någon form av vardagligt liv. Det har hänt så mycket sista tiden och jag känner som om jag har tappat fotfästet.

Jag kör med den här vardagliga tanken att för min omgivning måste jag vara stark, men samtidigt går all min energi åt till det så ingenting annat blir gjort.
Allt håller på att falla i bitar runt omkring mig känns det som. Förhoppningsvis är det bara en tillfällig känsla som går över när jag mår bättre. Idag, ja för bara en kvart sen fick jag reda på nåt som gjorde mig väldigt ledsen. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Vet faktiskt inte.

Ibland känns det som om det bästa jag kan göra är att börja om helt från början igen och skapa en ny vardag. Men just på grund av min omgivning kan jag inte göra det. Där går tankarna isär lite grann. Jag har haft dom tankarna förut och det har visat sig att det jag gjorde var det bästa för omgivningen. Därför att jag mådde bättre och därmed mådde min omgivning bättre. Tankarna finns, för nu går mitt liv på sparlåga. Har ingen inspiration, ingen energi, ingen samhörighet.