Så fruktansvärt obehagligt med ångest.
Jag vaknade imorse med det, men insåg först inte att det var ångest. Kände mig som gummi i hela kroppen och var yr.
Kl 10 skulle jag va på rehab och träna och jag har haft ont i bröstryggsmusklerna sen sist, förra torsdagen. Blev lite orolig om jag skulle få mer ont efter idag. Och så mådde jag inte bra. Kände mig okoncentrerad och konstig. Tack och lov blev jag inte rädd. Jag ringde min sjukgymnast och frågade vad hon tyckte jag skulle göra och hon tyckte jag skulle komma, så jag åkte dit.
Det var en konstig yrsel, jag var liksom inte yr så jag tog snedsteg  och det var inget fel på balansen när jag tog på mig skorna. Jag kunde stå på ett ben =)
Det kändes ungefär som om jag gick i en glasbubbla, allt utanför den var så overkligt. Jag började förstå att det rörde sig om ångest. Inte panikångest tack och lov. Troligtvis agrofobi. Jag skulle åka iväg och lämna min trygga värld. Jag lider inte av det i vanliga fall, men när jag kom hem gick jag in på internet och läste om ångest och agrofobi var det som mest påminde om det jag upplevde.
Lite rädd var jag ju när jag kom dit, tänk om jag svimmar eller blir sjuk på allvar. Tänk om jag får en hjärnblödning eller nåt.
Jag började med att cykla där i min glasbubbla. Log och hejade på dom andra som tränade. Försökte andas med magen och intala mig att det inte skulle hända nåt. Efter ett tag kom min sjukgymnast, så jag talade om för henne hur jag kände det och att jag trodde att det nog var ångest. Hon är jättegullig och förstående. Jag fortsatte mitt träningspass, men uteslöt det som skulle ta hårdast på axlar och bröstrygg. När allt var klart och jag bytte om kände jag hur världen började bli i sina normala proportioner.
Allt hade gått bra och jag åkte hem.
Igår när jag var på psykmottagning på samtal så tog vi upp ett väldigt känsligt ämne. Nåt jag inte har klarat av att ens närma mig förut. Varje gång det har kommit på tal så har jag fått en stor klump i halsen och varit nära till tårarna.
Jag misstänker att det är efter det samtalet som har framkallat min ångest. Det finns mycket sorg i det traumat och jag har inte klarat av att bearbeta det.
Jag vet inte varför jag känner sorg. T o m nu när jag skriver om det så kommer tårarna.
Det är som om vi öppnade en dörr igår och jag måste försöka gå in i känslan och bearbeta den, så jag får klarhet i varför jag reagerar så starkt.
Och så är det förstås allt som hänt med mitt jobb och allt runtomkring.
Tänk att vissa perioder i ens liv ska man gå igenom såna här svårigheter. Och det är som att allt kommer samtidigt eller avlöser varandra.