Den här gången med conserta är helt annorlunda än förra gången.
Förra gången jag började var jag rädd. Jag har medecinfobi och är alltid rädd när jag börjar med nån medecin som jag aldrig haft förut.
Nu har jag peppats av mina söner och haft samtal med en ADHD sköterska, så nu vet jag vad som händer och kan ta det på ett annat sätt.
Jag kände av första tabletten, men kände mig trygg i det jag kände.
Jag kan försöka förklara min känsla.
Man går ju sin väg rakt fram i livet, nåja, ganska rakt fram. Men med conserta var det som att jag tog ett litet steg åt sidan. Jag gick fortfarande på samma väg, men världen hade förändrats en aning. Inte så att det gör nån skillnad i sig, bara såpass att den känns liiiite annorlunda. Ljusare, klarare och mer vidd. Jag känner mig mera i ro den här gången.
Kan planera på ett annat sätt, men ändå vara medveten om att jag inte behöver sätta igång med allt jag planerar på secunden.
Jag har inte den där känslan av att, Nej, jag orkar inte, jag gör det sen. Och så får jag dåligt samvete.
Mer som att jag ser fram mot att göra det när jag vill göra det. Och jag har inget dåligt samvete.