Deisy

När slutade jag tänka? När slutade jag använda hjärnan?
Jag har systematiskt stängt av min hjärna och valt den lättaste utvägen.
Jag undrar varför?

Jag har under tre år levt i en situation som har dränerat mig på energi och tankekraft. Jag har låtit livet gå förbi mig och tänkt att det går så länge det går, sen går det inte längre.
Nu slutade det med en krasch. Men det är slut iallafall och jag försöker hitta en balans i tillvaron igen. Det är inte lätt.

Jag hade kunna fortsätta sjunka och låta livet ha sin gång, jag hade kunnat gå här som en vandrande zombie och inte bry mig om omvärlden. Leva i min fysiska ångest. Om jag inte vetat att det finns en väg ut. Och jag jobbar häcken av mig för att hitta den.

Jag vaknar med ångest, går här och fysiskt tror jag är sjuk, men mentalt vet jag att jag inte är det. Att det är ett syndrom på stress. Min inre kropp rusar samtidigt som yttre kropp inte gör ett dugg. Det är obalans. Jag har börjat att aktivt försöka få en balans mellan det fysiska och det mentala. Det inre och det yttre. Det är skitjobbigt, men jag har gjort det förr och jag vet att det funkar. Hur dåligt jag än mår på morron, så blir det bättre frampå dan, när jag har peppat mig själv.

Men jag blir ändå förundrad över hur kroppen kan reagera på olika situationer. Jag trodde jag varit med om det mesta, men tydligen inte. Och jag blir förundrad över hur tanken kan påverka hur man mår.

Jag har druckit öl ikväll, det får mig att inte känna oro, det får mig att inte fokusera på min kropp och hur den reagerar.
Ikväll har jag varit på ett sk klädparty, där man träffas hos någon som är återförsäljare för ett klädmärke. Nu kommer jag inte ihåg vad det här märket heter, men spelar roll då. Jag har köpt lite kläder där och dom är svenktillverkade. Jeansen var väl sådär, men jag gillar hellre dom jag köper på Halléns eller nånstans. Ikväll köpte jag mig en sommarklänning som man helst har en T-shirt innanför. Jag tyckte den var helt OK. Jag får väl se om jag kommer att använda den. Jag tror det, åtminstonde härhemma.

Idag har jag fått lite att tänka på.

När jag åkte till det där klädpartyt (jag önskade jag hade lämnat återbud) så fick jag ont. I bröstryggen, men det onda satt på framsidan. Rakt över från armhåla till armhåla. Jag ignorerade det. Jag kom fram och det onda försvann. Såklart.

Jag satt hos min väninna i över en timme och pratade innan vi åkte till pratyt. Det var jättekul och jag funderade över varför jag inte oftare tog kontakt med mina väninnor, för såna har jag ju, men jag tar inte kontakt med dom.

Vi kom till klädpartyt och det  var jättetrevligt, men så fort vi kom in, så kände jag smärta i både ländryggen och bröstryggen. Varför???? Är det psykiskt eller är det fysiskt. Jag tog inte med värktabletterna avsiktligt. SÅ är det psysisk smärta eller var den fysisk.

När jag körde hem var det kolmörkt, och jag kan ju inte köra i mörker. Men, jag tänkte, är det framrutan som är gammal och sliten, eller är det min syn som är felande. Någon sa att det kan va framrutan s om är felande. Och jag var väldigt uppmärksam. Det jag märkte var att när jag inte mötte några bilar så såg jag hur utmärkt som helst. Men när jag mötte bilar och hade deras lysen på mig, så var det väldigt jobbigt att se. Det verkar som att det är framrutan som behöver bytas.

Jag kom iallafall hem och värken jag kännt var som bortblåst.

Så det jag undrar i mitt stilla sinne är. Vad är fysiskt och vad är psykiskt. Och hur ska man kunna konfrontera dessa två och få dom att samarbeta.