Deisy

När man inte har nåt att göra på internet, då är det kris!!!

Så fruktansvärt obehagligt med ångest.
Jag vaknade imorse med det, men insåg först inte att det var ångest. Kände mig som gummi i hela kroppen och var yr.
Kl 10 skulle jag va på rehab och träna och jag har haft ont i bröstryggsmusklerna sen sist, förra torsdagen. Blev lite orolig om jag skulle få mer ont efter idag. Och så mådde jag inte bra. Kände mig okoncentrerad och konstig. Tack och lov blev jag inte rädd. Jag ringde min sjukgymnast och frågade vad hon tyckte jag skulle göra och hon tyckte jag skulle komma, så jag åkte dit.
Det var en konstig yrsel, jag var liksom inte yr så jag tog snedsteg  och det var inget fel på balansen när jag tog på mig skorna. Jag kunde stå på ett ben =)
Det kändes ungefär som om jag gick i en glasbubbla, allt utanför den var så overkligt. Jag började förstå att det rörde sig om ångest. Inte panikångest tack och lov. Troligtvis agrofobi. Jag skulle åka iväg och lämna min trygga värld. Jag lider inte av det i vanliga fall, men när jag kom hem gick jag in på internet och läste om ångest och agrofobi var det som mest påminde om det jag upplevde.
Lite rädd var jag ju när jag kom dit, tänk om jag svimmar eller blir sjuk på allvar. Tänk om jag får en hjärnblödning eller nåt.
Jag började med att cykla där i min glasbubbla. Log och hejade på dom andra som tränade. Försökte andas med magen och intala mig att det inte skulle hända nåt. Efter ett tag kom min sjukgymnast, så jag talade om för henne hur jag kände det och att jag trodde att det nog var ångest. Hon är jättegullig och förstående. Jag fortsatte mitt träningspass, men uteslöt det som skulle ta hårdast på axlar och bröstrygg. När allt var klart och jag bytte om kände jag hur världen började bli i sina normala proportioner.
Allt hade gått bra och jag åkte hem.
Igår när jag var på psykmottagning på samtal så tog vi upp ett väldigt känsligt ämne. Nåt jag inte har klarat av att ens närma mig förut. Varje gång det har kommit på tal så har jag fått en stor klump i halsen och varit nära till tårarna.
Jag misstänker att det är efter det samtalet som har framkallat min ångest. Det finns mycket sorg i det traumat och jag har inte klarat av att bearbeta det.
Jag vet inte varför jag känner sorg. T o m nu när jag skriver om det så kommer tårarna.
Det är som om vi öppnade en dörr igår och jag måste försöka gå in i känslan och bearbeta den, så jag får klarhet i varför jag reagerar så starkt.
Och så är det förstås allt som hänt med mitt jobb och allt runtomkring.
Tänk att vissa perioder i ens liv ska man gå igenom såna här svårigheter. Och det är som att allt kommer samtidigt eller avlöser varandra.

Idag är en orolig dag. Jag har fått dubbla budskap från A-kassan. Två brev på samma dag med olika budskap.
Det ena säger att dom saknar kassakort från mig. Jag har inte fått några att fylla i. I det andra brevet vill dom ha komletterande uppgifter på mitt arbetsgivarintyg. För några veckor sen fick jag ett beslut om att jag var godkänd hos A-kassan.

Eftersom jag slutade mitt jobb av hälsoskäl och fick ta hjälp av facket och styrelse för att kunna avsluta det på ett bra sätt, så har jag ingen kontakt med min närmsta chef. Jag kan inte gå dit för att få uppgifter som behövs på arbetsgivarintyget.
Det jag möjligtvis kan göra är att ta kontakt med styrelsen och be dom hjälpa mig. Men först måste jag ringa A-kassan och fråga varför jag fått dubbla budskap. Varför dom godkänt mig men ändå vill ha kompletterande uppgifter.

Och det är det som ger mig oro.  Just nu går jag och samlar styrka för att ringa dom.

Jag vet inte om det ordet finns, men det är det jag har. Det kan liknas med hypokondri, men är inte riktigt samma sak.
Hypokondriker åker till akuten jämt och ständigt, för dom tror dom ska dö av en allvarlig sjukdom. Dom känner av symtomen, så man ska ta det på allvar.
Men har man fysisk ångest, så finns det nånstans i hjärnan en vetskap om att det är ångest som sätter sig i kroppen. Som en fysisk åkomma. En gång fick jag tunnelseende. Jag satt och läste och rätt som det var så såg jag bara en och en bokstav. Jag blev ju såklart rädd till att börja med, men förstod ändå att det var en slags ångest. Då kallade jag det “hysterisk” ångest. Jag var under en stor press då också, hade precis skiljt mig efter 25 års äktenskap och flyttat 10 mil från mina barn.

Jag är glad att jag lärt mig att tänka bort ångest, fast jag blir vansinnigt irriterad när den kommer. Det tar ett tag innan jag kan hejda den och mota bort den, så under tiden den lever sitt eget liv känns det väldigt obehagligt. Och det värsta är att den kan komma från ingenstans. Jag kan sitta och se på TV, hur lugn som helst och plötsligt kan jag känna en konstig yrsel, eller att det gör ont nånstans som jag inte känner igen och så är det igång. Men jag ska jobba bort det. Jag ska tillbaka i balans och förhoppningsvis ska jag tillbaka i jobb.

Vet inte om det är så kul att det ser ut såhär nu, men jag tänkte ändå att jag skulle lägga in en bild. Solen skiner iallafall.

När slutade jag tänka? När slutade jag använda hjärnan?
Jag har systematiskt stängt av min hjärna och valt den lättaste utvägen.
Jag undrar varför?

Jag har under tre år levt i en situation som har dränerat mig på energi och tankekraft. Jag har låtit livet gå förbi mig och tänkt att det går så länge det går, sen går det inte längre.
Nu slutade det med en krasch. Men det är slut iallafall och jag försöker hitta en balans i tillvaron igen. Det är inte lätt.

Jag hade kunna fortsätta sjunka och låta livet ha sin gång, jag hade kunnat gå här som en vandrande zombie och inte bry mig om omvärlden. Leva i min fysiska ångest. Om jag inte vetat att det finns en väg ut. Och jag jobbar häcken av mig för att hitta den.

Jag vaknar med ångest, går här och fysiskt tror jag är sjuk, men mentalt vet jag att jag inte är det. Att det är ett syndrom på stress. Min inre kropp rusar samtidigt som yttre kropp inte gör ett dugg. Det är obalans. Jag har börjat att aktivt försöka få en balans mellan det fysiska och det mentala. Det inre och det yttre. Det är skitjobbigt, men jag har gjort det förr och jag vet att det funkar. Hur dåligt jag än mår på morron, så blir det bättre frampå dan, när jag har peppat mig själv.

Men jag blir ändå förundrad över hur kroppen kan reagera på olika situationer. Jag trodde jag varit med om det mesta, men tydligen inte. Och jag blir förundrad över hur tanken kan påverka hur man mår.

Jag har druckit öl ikväll, det får mig att inte känna oro, det får mig att inte fokusera på min kropp och hur den reagerar.
Ikväll har jag varit på ett sk klädparty, där man träffas hos någon som är återförsäljare för ett klädmärke. Nu kommer jag inte ihåg vad det här märket heter, men spelar roll då. Jag har köpt lite kläder där och dom är svenktillverkade. Jeansen var väl sådär, men jag gillar hellre dom jag köper på Halléns eller nånstans. Ikväll köpte jag mig en sommarklänning som man helst har en T-shirt innanför. Jag tyckte den var helt OK. Jag får väl se om jag kommer att använda den. Jag tror det, åtminstonde härhemma.

Idag har jag fått lite att tänka på.

När jag åkte till det där klädpartyt (jag önskade jag hade lämnat återbud) så fick jag ont. I bröstryggen, men det onda satt på framsidan. Rakt över från armhåla till armhåla. Jag ignorerade det. Jag kom fram och det onda försvann. Såklart.

Jag satt hos min väninna i över en timme och pratade innan vi åkte till pratyt. Det var jättekul och jag funderade över varför jag inte oftare tog kontakt med mina väninnor, för såna har jag ju, men jag tar inte kontakt med dom.

Vi kom till klädpartyt och det  var jättetrevligt, men så fort vi kom in, så kände jag smärta i både ländryggen och bröstryggen. Varför???? Är det psykiskt eller är det fysiskt. Jag tog inte med värktabletterna avsiktligt. SÅ är det psysisk smärta eller var den fysisk.

När jag körde hem var det kolmörkt, och jag kan ju inte köra i mörker. Men, jag tänkte, är det framrutan som är gammal och sliten, eller är det min syn som är felande. Någon sa att det kan va framrutan s om är felande. Och jag var väldigt uppmärksam. Det jag märkte var att när jag inte mötte några bilar så såg jag hur utmärkt som helst. Men när jag mötte bilar och hade deras lysen på mig, så var det väldigt jobbigt att se. Det verkar som att det är framrutan som behöver bytas.

Jag kom iallafall hem och värken jag kännt var som bortblåst.

Så det jag undrar i mitt stilla sinne är. Vad är fysiskt och vad är psykiskt. Och hur ska man kunna konfrontera dessa två och få dom att samarbeta.