Deisy

Man kan vara låst i en situation och inte kunna ta sig ur, hur man än försöker. Tre år har jag suttit fast och jag har märk hela tiden att min livskvalitet har försämrats succesivt. Jag trodde så att jag skulle klara av den här situationen bara jag var positiv. Men som vanligt tänkte jag: Det går så länge det går, sen är det stopp. Men att jag skulle bli fysiskt sjuk hade jag inte väntat mig.

Jag har alltid trott att kropp och själ hör ihop och att kroppen tar stryk om man inte mår bra psykiskt. Det som förundrar mig är att jag trodde jag mådde bra psykiskt. Jag har insett att jag slog bort allt som var besvärligt, men istället blev jag handlingsförlamad.

Människan behöver yttre stimuli för att kunna fungera socialt och mentalt. Vi är inte skapade att vara isolerade. Vissa kan, men då har dom hittat en inre harmoni och har inget behov av yttre stimuli. Halva min dag är harmoni, den andra halvan har varit oro och stress och isolering. Den halvan som enligt alla mänskliga regler egentligen skulle vara social. Det tog tre år att få mig att kollapsa, men nånstans har jag ändå en överlevnadsinstinkt och kämpade mig ut igen. Hur lång tid tar det för kroppen att fatta det och återfå sin balans. Igårkväll fick jag ett samtal som helt ändrade mitt nuvarande liv. Jag fick bekräftelse på det jag kämpat för och redan ser jag ett ljus i mörkret. Åtminstonde mentalt.
Det är konstigt med kroppen att den inte riktigt hänger med och kan ta in att jag behöver inte återvända till den situationen mer. Jag är fortfarande spänd och orolig.

Hur många gånger i livet har man såna här svängningar i sitt liv. Där allt förändras. Man når botten och man kämpar sig upp och allt blir annorlunda. En ny period i ens liv.
Gör jag det här själv, eller har jag hjälp av nåt större.
Jag har fått hjälp av väldigt många människor, men det är ändå jag som satt det i rörelse. Tänk om jag inte orkat.

För varje sån här svängning har jag mist nåt som varit betydelsefullt. Den här gången miste jag min inkomst.
Det blir inte lätt för mig att hitta nåt annat jobb om det ens går. Men jag tänker försöka.

Jag vet ju att ur det omöjliga kan det möjliga ske. Om man är envis och tänker positivt.