Deisy

Jag tänker inte hyra tomten på Second Life längre.
Jag är fortfarande medlem där och kommer nog att logga in då och då, men jag har ingen tomt, utan blir en vandrare.
Men jag spelar WOW varje dag.
Jag tror även jag är i en brytningsperiod på nåt vis. Hur den artar sig har jag ingen aning om. Men det tar hela min energi.
Det började när min rygg pajade. Att inte kunna jobba med det jag tyckte mest om tog mig väldigt hårt. Att dessutom ha ont jämt gjorde inte saken bättre. Och sen försöka få alla att förstå att jag hade ont och inte kunde jobba med det jag gjort, var väldigt energikrävande.
Det gick ju bra med sjukkassan och arbetsförmedling och sånt, så jag blev sjukpensionär på deltid. Men, HALLÅ…..
Visst, jag tycker om att gå hemma och må bra, men i längden, när jag har gjort alla dom där sakerna jag inte hann med när jag jobbade heltid, vad ska jag göra då?
I samma veva kom jag in i åldern där brytningen mellan att va ung till att va gammal gjorde sitt. Jag kom i övergångsåldern.
Nånstans på vägen har jag tappat fotfästet.
Det jobb jag fick efter sjulpensioneringen är ju ok. Men jag träffar inte mycket folk. Och efter jobbet åker jag direkt hem.
Mitt sociala liv är lika med noll. Och har så varit i ett år nu. Det börjar kännas.
Det börjar lysa en röd signallampa.
Oron över mina föräldrar tar också på mina krafter, och jag orkar inte åka dit. Dom tacklar av mer och mer, speciellt efter pappas senaste hjärtinfarkt. Det är som om luften gått ur dom.

Det som gör mig orolig är att det känns som om jag stänger dörrarna bakom mig.