Deisy

World of Warcraft har lyckats trollbinda 10 miljoner spelare över hela världen och jag är en av dom.
Det är inte som med Second life där varje avatar som registreras (även om jag t ex skulle registrera 10 olika avatarer) räknas med i statistiken.
Nej, i WOW kan man bara ha ett konto och på det konto kan man en hel massa karaktärer. Så det finns alltså ca 10 miljoner konton i WOW.

Jag skaffade WOW i februari 07. Jag ville spela ett onlinespel, hade hört så mycket om såna. Och det var reklam om WOW överallt tyckte jag, så jag gick in på spelhörnan här i stan och köpte mig ett.
Det tog en hel massa timmar att installera det och några timmar att kompa det med servern online.
Jag loggade in mig och valsade runt nån timme och fattade knappt nånting.
Dan efter pratade jag med en av mina onlinespelande söner och frågade om han provat WOW.
-”Nja, sa han. Jag har provat en stund (Man kan få en prövoperiod från servern så man ser om man gillar det) men sen hittade jag Second Life.
Hmmmm, vad är Second Life?
Ja, många av er vet ju att jag blev SL-are och jag firar snart min ettårsdag.
WOW avinstallerade jag och la i träda, ända till för några månader sen.
Ni som undrar vart jag tagit vägen, ska jag bara tala om att jag valsar omkring som en grönhårig alvdruid i bla a Darkshore, Kalimdor i World of Warcraft. Och jag har såååå himla roligt.

När man loggar in första gången kan man välja server, det finns en massa servrar. Min son talade om vilke server han finns på, så nu finns jag också på den.

Man kan även välja om man vill va god eller ond, Alliance eller Horde. Jag valde att vara god.
Så får man välja om man vill va männsika, alv, dvärg eller gnome. Jag vet inte vad gnome är, men jag har en sån karraktär också. Min första karraktär valde jag som människa.
Nästa steg är att välja vilket yrke man ska ha. Man kan välja mellan mage, warrior, warlock, rouge, och druid. Det är lite olika variationer på om man väljer människa, dvärg eller nån av dom andra.
Efter det kan man välja på lite olika utseenden, hårfärg, hårstil osv.
Så långt allt väl.
Jag loggar in och hamnar i en maffig förhandsfilm, men ståtlig musik och en dov mystisk röst som berättar om världen i WOW. Jag har ännu inte lyssnat på vad han säger, men det är säkert spännande.
Och så hamnar jag äntligen inne i spelet.
Det som är så roligt med WOW är att man kan spela både med och mot andra människor. Ni som funnits i SL vet vad jag menar.
Man får uppdrag och när man klarat uppdragen så fylls ens lvlsträng på. Jag vet inte vad jag ska kalla det annat än lvlsträng. Det är en blå linje i botten på spelet som fylls på när man utfört nåt och när man nått slutet på den så går man upp en level och blir starkare.
Mitt första yrke som mage var inte så spännande. Visst, jag kunde göra magi, kasta eldbollar och sånt, men inte mycket mer. Så jag gjorde en ny karraktär, som warrior. Men den var inte heller särskilt spännande. Med henne kunde jag bara gå i närstrider och det tog längre tid att gå upp i level.
Den tredje karraktären däremot gillade jag. En Warlock kan göra en hel massa mer och är mycket starkare. Efter några levlar få man även en demon som hjälper en.
Men jag var ute efter att antingen kunna omvandla mig till ett djur eller kunna skaffa en sk pet, ett hjälpdjur, som hjälper en när man slåss eller blir attackerad.
Då hittade jag alven, och som alvdruid kan jag både förvandla mig till olika djur och när jag kommer upp i level 40 köpa mig ett hjälpdjur.
Jag är nog ohjälpligt fast i WOW.

Jag tänker inte hyra tomten på Second Life längre.
Jag är fortfarande medlem där och kommer nog att logga in då och då, men jag har ingen tomt, utan blir en vandrare.
Men jag spelar WOW varje dag.
Jag tror även jag är i en brytningsperiod på nåt vis. Hur den artar sig har jag ingen aning om. Men det tar hela min energi.
Det började när min rygg pajade. Att inte kunna jobba med det jag tyckte mest om tog mig väldigt hårt. Att dessutom ha ont jämt gjorde inte saken bättre. Och sen försöka få alla att förstå att jag hade ont och inte kunde jobba med det jag gjort, var väldigt energikrävande.
Det gick ju bra med sjukkassan och arbetsförmedling och sånt, så jag blev sjukpensionär på deltid. Men, HALLÅ…..
Visst, jag tycker om att gå hemma och må bra, men i längden, när jag har gjort alla dom där sakerna jag inte hann med när jag jobbade heltid, vad ska jag göra då?
I samma veva kom jag in i åldern där brytningen mellan att va ung till att va gammal gjorde sitt. Jag kom i övergångsåldern.
Nånstans på vägen har jag tappat fotfästet.
Det jobb jag fick efter sjulpensioneringen är ju ok. Men jag träffar inte mycket folk. Och efter jobbet åker jag direkt hem.
Mitt sociala liv är lika med noll. Och har så varit i ett år nu. Det börjar kännas.
Det börjar lysa en röd signallampa.
Oron över mina föräldrar tar också på mina krafter, och jag orkar inte åka dit. Dom tacklar av mer och mer, speciellt efter pappas senaste hjärtinfarkt. Det är som om luften gått ur dom.

Det som gör mig orolig är att det känns som om jag stänger dörrarna bakom mig.

Jag har inte varit speciellt flitig med skrivandet och jag kan väl inte säga att det ska bli ändring i framtiden.
Men det är bara att gå in och titta då och då, för ibland får jag en himla fart och skriver varje dag.

Jag har fått en ny kyl/frys i köket och det var på tiden. Den förra var gammal som gatan och jätteful.
Den stog även inkilad i ett gammalt skafferi. Det var dom som bodde här förut som gjort så.
Vi bestämde att vi ska renovera skafferiet och ställa kylskåpet borta i hörnet av köket, närmare spisen.
Det är bara det att dom som bodde här förut har slängt dörren till skafferiet, så vi får försöka gå till en ny.
Det är ju inte heller ett moderna skafferi, utan det är inbyggt så att säga och stort *ler*

I förrgår tog jag ner julgranen och upptäckte en liten julklapp under den som glömts bort. Den ska skickas till Luleå, till min lilla sonson, hmmmm. Hur kan man bli så glömsk. Det var en sladdklapp, alltså en som vi köpte för att vi tyckte den var så söt. Dom riktiga julklapparna har han fått redan på julafton.
Nåja, dom vet ju att den skulle komma efter helgerna, men ändå. Det är snart februari. Men frukta icke, den kommer så småningom.

Läste nyss i tidningen att det ska bli storm till helgen. Inte snöstorm utan regnstorm. Hoppas det inte blir så farligt häromkring. Värst blir det för dom på västkusten.

Och nu är det jobbtime.

Jippie, nu är det ett nytt år fullt med förhoppningar som jag kan göra något åt.
Många skriver årskrönikor, vad har hänt under året som gått.
Jag skulle också vilja göra det, men sitter nu i startgroparna på väg till jobbet.
Det kanske kommer en senare, eller också inte.
Blev iallfall ledsen när jag loggade in på Aftonbladet och Expressen imorse.
Där står bara bedrövelser, inget roligt som hänt under helgerna, bara misshandel och smällarolyckor.
Så vill man se fram mot det nya året med glädje och förväntan så ska man inte läsa nyhetstidningarna för det tar bara ner din energi.

Jag är lycklig för att vi går mot ljusare tider, jag är lycklig över att jag förstår mer, jag är lycklig över att pappa överlevde hjärtinfarkten, jag är lycklig över att det snart blir nya kurser jag kan gå på.
Ja, jag är lycklig över att jag kan göra så mycket nytt, att jag kan lära mig mer, att jag kan träffa nya spännande människor, läsa nya spännande böcker osv i all oändlighet.
Framtiden är min och jag kan göra precis vad jag vill med den och då väljer jag att må gott och vara lycklig.

Gör det du också.