Deisy

Jag går och funderar på en sak. Livet. Jag har fastnat nånstans i livet och måste göra nåt radikalt för att inte tyna bort.
Riktigt så allvarligt som det låter är det inte
Rent emotionellt mår jag bra. Men då jag har mått dåligt i hela mitt liv, så är det här en helt ovanlig situation för mig och jag kan inte känna mig hemma i den. Därför går jag hela tiden och känner efter.
Ok, värken kommer jag inte undan. Eller jo föresten, om jag tränade upp musklerna så skulle jag kunna avlasta dom skadade ställena. Om jag började promenera så skulle jag även få upp flåset och inte bli så trött så fort jag ska göra nåt.
Jag har varit på gång nu ett tag och försökt peppa mig själv till att komma fram till ett beslut.
Det jag inte kan acceptera riktigt är att man vid 55+ inte har en kropp som återuppbyggs automatiskt som när man var ung. Man måste kämpa för att få den i trim.
Titta på mina föräldrar t ex. Dom har flås. För 15 år sen slutade dom dricka, för ca 10 år sen slutade dom röka och började motionera. När dom var som mest i farten gick dom över en mil om dagen. Dom är runt 80 bägge två och pigga.
Nåja, krämpor har man alltid i den åldern, speciellt efter ett sånt liv som dom levt. Men va 17, dom har bättre, mycket bättre flås än vad jag har.
Dom har äntligen blivit förebilder för mig :))