Deisy

Jag tror faktiskt det fungerar. Att träna alltså.
Jag har börjat göra armhävningar regelbundet. Det tar emot och armarna känns som om dom väger fem ton ungefär efter 10 armhävningar, men jag känner ju att det gör nytta.
För nån vecka sen började jag affirmera också och även det verkar göra verkan. Jag var lite skeptisk i början, som man alltid är när det är nåt nytt ej vetenskapligt. Jodå, livet börjar faktiskt se lite ljusare ut. Jag kanske inte är i nerförsbacke, utan bara tagit en paus på nån parkeringsficka.

Jag går och funderar på en sak. Livet. Jag har fastnat nånstans i livet och måste göra nåt radikalt för att inte tyna bort.
Riktigt så allvarligt som det låter är det inte
Rent emotionellt mår jag bra. Men då jag har mått dåligt i hela mitt liv, så är det här en helt ovanlig situation för mig och jag kan inte känna mig hemma i den. Därför går jag hela tiden och känner efter.
Ok, värken kommer jag inte undan. Eller jo föresten, om jag tränade upp musklerna så skulle jag kunna avlasta dom skadade ställena. Om jag började promenera så skulle jag även få upp flåset och inte bli så trött så fort jag ska göra nåt.
Jag har varit på gång nu ett tag och försökt peppa mig själv till att komma fram till ett beslut.
Det jag inte kan acceptera riktigt är att man vid 55+ inte har en kropp som återuppbyggs automatiskt som när man var ung. Man måste kämpa för att få den i trim.
Titta på mina föräldrar t ex. Dom har flås. För 15 år sen slutade dom dricka, för ca 10 år sen slutade dom röka och började motionera. När dom var som mest i farten gick dom över en mil om dagen. Dom är runt 80 bägge två och pigga.
Nåja, krämpor har man alltid i den åldern, speciellt efter ett sånt liv som dom levt. Men va 17, dom har bättre, mycket bättre flås än vad jag har.
Dom har äntligen blivit förebilder för mig :))

Ja, jag har blivit en WOW-are. Och jag är helt biten av spelet. Jag har spelat sen den 7 nov och jag spelar varje dag. Provar lite olika karraktärer. Just nu är jag en Elf och ser ut såhär. Det är trejde karraktären jag provar och är nog den roligaste. Den mest fantasifulla.

Hur blir det med SL då? I dagsläget vet jag inte. Som jag känner just nu så skulle jag kunna sluta hyra den tomt jag hyr där, för jag vet inte om jag vill fortsätta lägga ut dom pengar jag lägger ut på hyran när jag inte är där.
Det är lite knepig känsla. SL är ett andra liv, WOW är ett spel. Det går inte med bästa vilja i världen att påstå att WOW är ett andra liv.
I SL är man bara, man gör saker som man gör i RL, nåja, förutom att flyga och teleportera då. Det spelar ingen roll hur aktiv man är och hur mycket man jobbar, man får inga högre poäng för det, och inte får man mer power heller.
I WOW jobbar man häcken av sig och blir belönad med power och starkare vapen och kläder. Man går upp i level och kan göra fler fantastiska saker. Man blir sporrad. I SL blir man inte sporrad om man inte är framme hela tiden och gör sig hörd. Men jag är inte sån i RL och jag är inte sån i SL.

Nåja, inget är bestämt än. Jag kanske tröttnar på WOW och återvänder till SL, eller också tröttnar jag på både WOW och SL och skaffar HALO hehe….

Jaja, jag ska uppdatera. Det har bara varit lite mycket nu….hösten och allt.
Jag har fått en efterhängsen infektion också och har varit trött på sistone.

Jag har inte gjort så mycket sen sist. Jobbat, ätit, sovit, inväntat hösten och sånt som alla människor gör.
Härute på landet händer det inte så himla mycket.
Jo, bävern började fälla träd, så energibolaget har fällt alla träd på andra sidan ån. Trist. Det som var så lummigt och vackert. Hoppas inte dom får för sig att skjuta bävern också.

Inatt skrämde jag upp guben, nåja, jag blev rätt livrädd själv. Jag vaknade vid halv tre inatt och var uppe och drack vatten. När jag var i köket så hörde jag ett ljud som jag lokaliserade till dörren nere i trappan. Jag stod helt still och lyssnade och det kom tillbaka. Det lät som om nån pillade med nyckeln i dörren. Jag kände att jag blev alldeles kall i hela kroppen och tänkte på en massa otäcka saker och funderade om jag skulle ringa polisen.
Jag smög iallfall in och väckte guben och sa att det va nån på dörren. Han flög upp och inte va han tyst precis.
Han hörde förstås ingenting, men som sagt, han var inte precis tyst, utan stormade ner och låste upp. Den enda som var dänere var Berit, vår katt som låg så fridfullt i en av stolarna. Hon jamade så försynt när guben kom nerrusande.
Det jag hörde var nåt som slog på huset, det blåste en hel del i natt. Tack och lov…men rädd blev jag.
Lite dramatik i vardagen lyser upp en annars grå höstdag…..eller svart höstnatt he he…